Jag behövde en hundradels sekund.

hemma igen

Först gick två månader sen gick ett år. Nu är jag en månad senare och undrar om allt som hänt verkligen hänt. Hur kan saker hamna så långt bort så snabbt? Är det avståndet i fågelväg eller antalet sekunder från hjärta till hjärna? Oavsett var de ungefär lika långt ifrån till slut. Hösten var mörk och våren var mörkare. Sen kom sommaren som ett regn från blå himmel och plötsligt kändes allt likadant som för åtta månader sedan. Nu har det snart gått ett år och jag tänker nästan aldrig på dig längre. Undrar om det är samma för dig. Jag hoppas det.

Ibland glömmer jag att träden är gröna. Glömmer titta upp. Jag har lagt dina saker i en hylla i en skrubb och väntar på rätt tid för att ringa dig och säga att jag fortfarande är kär i någon annan  men att dina grejer fortfarande ligger här i mitt hus. Men från hjärtat är du utflyttad. Var finns jag? I dig eller i utanför? Kanske lämnade du mig i någon vägkant på väg hem från krogarna i vintras efter att vi lovat varandra att försöka igen men båda visste att vi förlorat redan för ett halvår sen. Förlåt för allt.

 

Vissa dagar är det för långt från sängkanten ner till marken

På onsdagar brukar det vara så

Som att kliva ut över ett stup och bara hoppas att man landar

Det brukade inte kännas så

 

 

nedbränd

Jag vill inte skriva listor på söndagkvällarna. Jag vill inte räkna mina andetag i skräddarposition varje morgon innan jag kan gå och äta frukost för att klara mig genom dagen med andetaget kvar i magen. Jag vill att tankarna ska komma en i taget.

Jag vill inte vakna trött varje morgon fast jag lagt mig i tid för att jag drömt hela natten om saker jag glömt och missat. Jag vill inte behöva lägga mig i min säng med neddragen rullgardin klockan sju på kvällen när alla andra klarar fem vakna timmar till. Jag vill inte sluta snusa.

Kan jag bara få leva.

 

 

Våren som brukade väcka mig gör mig trött och stum

Jag vet inte vem jag är i sommar

Hur ska jag kunna lista ut nu

I vilken stad jag ska lämna alla mina grejer

 

Jag blir rädd när krokusarna tittar upp

Kan ni inte bara stanna i marken

Vänta tills jag har en plan

Tills jag organiserat alla papper

 

Allt jag älskade skrämmer mig nu

Bara vänta lite med sommaren

Jag måste skriva klart mina listor först

Jag måste veta lite mer om väderleken

 

Jag skulle kunna bila genom Europa

Men jag är rädd för Autobahn

Jag får ta någon slags omväg

Men jag måste ju hem till midsommar

 

Dra ner gardinerna och lämna dom där

Jag kan inte tänka i solen

Den försöker lura mig

Att allt kommer lösa sig 

 

 

Jag längtar efter min första drömlösa natt

Det känns som jag vandrat i sömnen sen dagen jag föddes

Plötsligt klarvaken svettig naken

med märken i tungan före mitt larm

 

 

ett steg bakåt

Nu har jag gjort för mycket för länge igen. Tänker inte på att jag inte är som alla andra och inte på samma sätt som förut att jag klarar mer än alla utan att jag inte orkar lika mycket längre. Kan inte ha koll på många bollar luften då slutar jag andas istället och sen tar det jättelång tid innan jag hittar tillbaka. Är illamående istället för att äta och börjar röka igen istället för att snusa för det ger mig ångest precis som allt annat här i livet, Undrar stilla när jag ska börja fungera som normala människor medan jag försöker måla målarbok utan att vinna. Men jag tål inte de tomma ytorna vill att de ska fyllas så snabbt som möjligt, sluta cirklar.

Det handlar inte egentligen om att det är bråttom utan något annat i mig som jag inte lyckats gräva upp än. Men jag vill ha hjälp med det. Det verkar tungt och otympligt så man behöver nog vara fler än en för att få upp det. Vill lägga det i solen och titta på det i dagsljuset från alla håll. Det är nog fult men lite vackert på ett sorgligt sätt. Lite att varför ansträngde du dig så mycket för att växa och bli större när ingen ville ha dig från första början och stackars DIG som burit runt på det där i alla år. Det måste varit tungt.

Det knakar i ryggen när jag andas in och jag har inte haft en drömlös natt på flera veckor. Det var läskigt att ta svamp och kan inte meditera längre. När jag lagar mat måste allt gå snabbt och jag vill dammsuga mitt rum men orkar inte inte ens när jag burit in dammsugaren i rummet kvällen innan och den bara står där och väntar på att få sättas igång.

Alla känslor är plötsligt för stora för min kropp igen. Det sväller och svämmar. Över. Ena foten i slutet av kärleken jag trodde skulle bli min sista den största den enda. Andra foten i det som vuxit i mig ostoppbart. Det har aldrig känts såhär förut. Jag har aldrig varit såhär rädd. Försöker vända dig ryggen försöker skrämma med kyla och värme försöker få ut dig ur min kropp för du genomsyrar mig, äger mig ÄR MIG. Jag saknar dig HELA TIDEN. Allt du gör är viktigt

Vrider och vänder mig ut och in för att hitta ett sätt att vara i oss som inte får mig att tappa andan. Det borde vara omöjligt att älska någon så här mycket.

Om inte du också är rädd kommer jag aldrig våga. 

 

 

Jag blir ett barn med dig och jag stormar.

Jag vet inte vem du är och jag vill inte veta.

Korsar armarna över bröstet när vi pratar.

 

Du kommer lämna mig i regnet. 

 

 

mättnad

Försöken att fylla förstör mig till slut

Det finns inget lugn i den här sortens mättnad

Utan substans söker lyckan sig ut

Rinner långsamt ur krampande fingrar

 

 

0112

Det blåser kallt från fönstret och jag har tagit medicinen men är inte nere ändå. Hjärtat rusar. Insidan vet att den är påväg någonstans och vill komma så fort som möjligt fram till mållinjen. Måste hela tiden påminna om att det tar den tid den tar och det tar den tiden av en anledning. Men det är ofta svårt att minnas. Till exempel på söndagar.

Orkar knappt hälften av det jag vill och försöker nöja mig med det. De snabba kickarna är lätta att fånga och jag gör det mesta jag inte borde och ångrar mig i efteråt i sängen på natten när alla andras hjärtan verkar återgått till det normala men jag vill bara sparka mig genom väggen. Det bor gråt långt inne i mig som aldrig fått komma ut. Och ilskans skrik över att aldrig ha blivit fångad i fallet. Jag föll alltid fritt.

 

Att överleva november

Det känns som att jag börjar hitta rätt inne i mig själv. Om man tittar noggrant finns där fina linjer nu där det förut aldrig funnits gränser. Mellan mig och ert, mitt och resten. Att stänga ute det som inte hör hemma i mig. För att ha plats att reda ut mitt eget tunga. Och jag saknar dig alltid på söndagar. När andetagen är uppe i halsen och ciggen smakar skit. 

Försöker göra saker som är bra för mig men kan inte alltid har tråkigt. Försöker hitta en plats för det vårdslösa utan att låta det ta över. Få det att samsas med det vuxna (BALANS). Och det går inte snabbt men jag har inte ångest lika ofta som innan och när jag får det kan jag ligga på sängen med den tills den inte längre är farlig. Minns: det går över.

Och jag saknar lillasyster och storasyster och mamma och pappa och Dig såklart. Jag undrar vad ni gör och hur ni mår och jag vill skicka tankar genom luften så ni vet att jag inte glömt er mitt i kaoset av mig själv. Men jag måste göra det här. Det här är min tid.

att dö ung

Försöker rikta min ångest kraftfull åt ett håll - framåt. Men jag kan inte hålla ihop och den sipprar iväg genom alla håligheter. Rinner ut i sängen och jag ligger stilla där med den. Pratar mjukt med mig själv och försöker läka.

Hur ska jag kunna skriva när jag inte kan prata utan att låtsas. Jag vet inte hur min riktiga röst låter längre och det är kallt på natten jag vaknar från drömmar till glitter i gräsmattan men jag är alltid trött. Försöker ligga still och låta sanningen ta mig men den kommer inte. Är inte bedövad men det känns inte som vanligt. Är alldeles för långt från min kropp.

 

sömnen

Är jagad i blicken och inramad blå ringar för jag vaknar halv fyra på morgonen och tror att jag är sen. Jag sprang i drömmen. Istället för att vila i sitt fodral härjar själen runt om natten. Den har något viktigare för sig medan jag försöker sova. 

Jag är så arg hela tiden och ingen får komma för nära. Men ingen vet hur nära för nära är och jag vill slåss och skrika när ni trampar in bakom mina osynliga staket. NEJ NEJ NEJ det ringer i mitt huvud tappar kontroll över kroppen blir iskall hård och spänd. Känner er undra vad ni gjort för fel men jag kan inte förklara. Bara gå.

Och jag är ledsen mamma för att jag aldrig kan prata om hur jag känner. Men jag har fått det från dig. Det var inget jag valde och inget du ville ge. Jag ska försöka förlåta dig.

 

Jag har en burk med sömn men den har tagit slut.

Så jag andas genom fönstret på natten.

Hösten flyttar in och sommaren tar sig ut.

Om du bara hade

 

...

 

Du faller och jag ser det hända.

Det finns inget jag kan göra mer ändå.

Jag hade velat fånga dig i luften.

Men jag har inte axlar för två.

 

 Jag har sparat allt du gav mig

Det växer blommor i mitt bröst

Jag ska begrava dig i skogen.

När sommaren blir höst