Jag behövde en hundradels sekund.

Inget är klart

Kollar på bilder från skoltiden och undrar var tiden egentligen tog vägen. Vilken klyscha men seriöst. Vad hände? Vad hände med alla jag gick i samma klass som? Och dom andra jag kände. Själv är jag på samma plats jo tack det känns bra hann i alla fall jobba två år åka på världens mest tragiska thailandresa, gå av på mitten och köpa en dator. Det är den jag skriver på.

Och ja, jag skriver fortfarande sånger. Precis som förut kommer de till mig ibland och jag fångar dom. Finns ingen logik i det men så funkar det. Nej det är klart att inget blir klart. Vad skulle jag göra med det isåfall? Trycka ut i tusentals exemplar lägga i brevlådan hos alla jag gick i dagis med som barn trycka stickers och sätta upp över nazistmärkena i min hemstad skrika från löpsedlar JAG BLEV NÅGOT LÅT MIG VA. Kanske vill jag egentligen det.

Men inget är klart.

gråten

Den mest hatade gråten

den som kommer utan tillåtelse

kanske rätt över jackan

på en främling på bussen.

Den mest hatade gråten

som smet ut innan du såg den

 bullrade fram helt utan att förstå

att det inte fanns plats för den just då.

Den mest hatade gråten

utan takt eller fasoner

som verkar komma över dig oftare

och tar aldrig slut heller.

Den mest hatade gråten

den behöver din förlåtelse

 den blir inte fogligare för att du skäller

låt den ta sin plats istället.

Jag gav upp allt

För att satsa på mig själv

Slängde bort allt

För att ge tillbaka all bortkastad tid

 

Har du väntat?

Satt du tyst igen?

När dom var klara och allt slut fanns inget kvar till dig

 

 

Så ge upp allt

Ge tillbaka till dig själv

Du är inte skyldig nån nåt och du är värd att bli sedd

 

Måste jag verkligen gå ut och gå?

Är det så?

Om jag stannar inne då?

Är det verkligen viktigt att dammsuga?

Brukade inte jag ha andra saker att göra?

 

 

bland gruset på golvet

Det är klart att man fortsätter springa tills benen tar slut det enda alternativet som finns är ju rakt in i väggen eftersom det inte finns någon bromspedal på det här maskineriet. Den här människan. Den starkaste ynkligaste av alla jag sett och träffat. Vågar inte ens gråta framför mamma.

Orkar inte ta disken men vågar inte fråga om hjälp och vågar inte lämna den där i vasken. Är helt säker på att något hemskt kommer hända då. Kanske kommer alla tallrikar få ben och springa iväg inatt så jag inte har något att äta frukost på imorgon. Kanske flyger alla knivar in i väggen och fastnar där för alltid. Förmodligen. Förhoppningen. Hoppsansa.

Ska vi slå vad om hur frisk jag kan bli på en månad? Jag lovar att jag kommer först. Problemet är att jag inte VILL landa, VILL INTE ligga på köksgolvet och djupandas, inte orka handla mat. Jag vet att det är sjukt bråttom men vet inte varför vet bara att jag måste va jävligt snabb och hålla fem saker i varje hand och inte tappa nåt inte glömma bort att inte stanna. Inte hamna i hallen igen. Bland gruset på golvet.

Jag trodde det var juni

Så kommer september igen

Korta dagar kommer

Regnar det ikväll igen? 

Jag trodde det var juni

 

Den eviga frågan

Vi vågar inte minnas

Vinterns trånga tystnad

Blir det verkligen kallt i år igen?

 

Om och om tills vi dör

Allt måste återvinnas

Jag har redan ställt alla frågor

En gång innan

 

Sprickor i regnet

Alla fåglarna har flugit

Varför är jackan så kall?

Jag trodde det var juni

hemma igen

Först gick två månader sen gick ett år. Nu är jag en månad senare och undrar om allt som hänt verkligen hänt. Hur kan saker hamna så långt bort så snabbt? Är det avståndet i fågelväg eller antalet sekunder från hjärta till hjärna? Oavsett var de ungefär lika långt ifrån till slut. Hösten var mörk och våren var mörkare. Sen kom sommaren som ett regn från blå himmel och plötsligt kändes allt likadant som för åtta månader sedan. Nu har det snart gått ett år och jag tänker nästan aldrig på dig längre. Undrar om det är samma för dig. Jag hoppas det.

Ibland glömmer jag att träden är gröna. Glömmer titta upp. Jag har lagt dina saker i en hylla i en skrubb och väntar på rätt tid för att ringa dig och säga att jag fortfarande är kär i någon annan  men att dina grejer fortfarande ligger här i mitt hus. Men från hjärtat är du utflyttad. Var finns jag? I dig eller i utanför? Kanske lämnade du mig i någon vägkant på väg hem från krogarna i vintras efter att vi lovat varandra att försöka igen men båda visste att vi förlorat redan för ett halvår sen. Förlåt för allt.

 

Vissa dagar är det för långt från sängkanten ner till marken

På onsdagar brukar det vara så

Som att kliva ut över ett stup och bara hoppas att man landar

Det brukade inte kännas så

 

 

nedbränd

Jag vill inte skriva listor på söndagkvällarna. Jag vill inte räkna mina andetag i skräddarposition varje morgon innan jag kan gå och äta frukost för att klara mig genom dagen med andetaget kvar i magen. Jag vill att tankarna ska komma en i taget.

Jag vill inte vakna trött varje morgon fast jag lagt mig i tid för att jag drömt hela natten om saker jag glömt och missat. Jag vill inte behöva lägga mig i min säng med neddragen rullgardin klockan sju på kvällen när alla andra klarar fem vakna timmar till. Jag vill inte sluta snusa.

Kan jag bara få leva.

 

 

Våren som brukade väcka mig gör mig trött och stum

Jag vet inte vem jag är i sommar

Hur ska jag kunna lista ut nu

I vilken stad jag ska lämna alla mina grejer

 

Jag blir rädd när krokusarna tittar upp

Kan ni inte bara stanna i marken

Vänta tills jag har en plan

Tills jag organiserat alla papper

 

Allt jag älskade skrämmer mig nu

Bara vänta lite med sommaren

Jag måste skriva klart mina listor först

Jag måste veta lite mer om väderleken

 

Jag skulle kunna bila genom Europa

Men jag är rädd för Autobahn

Jag får ta någon slags omväg

Men jag måste ju hem till midsommar

 

Dra ner gardinerna och lämna dom där

Jag kan inte tänka i solen

Den försöker lura mig

Att allt kommer lösa sig 

 

 

Jag längtar efter min första drömlösa natt

Det känns som jag vandrat i sömnen sen dagen jag föddes

Plötsligt klarvaken svettig naken

med märken i tungan före mitt larm

 

 

ett steg bakåt

Nu har jag gjort för mycket för länge igen. Tänker inte på att jag inte är som alla andra och inte på samma sätt som förut att jag klarar mer än alla utan att jag inte orkar lika mycket längre. Kan inte ha koll på många bollar luften då slutar jag andas istället och sen tar det jättelång tid innan jag hittar tillbaka. Är illamående istället för att äta och börjar röka igen istället för att snusa för det ger mig ångest precis som allt annat här i livet, Undrar stilla när jag ska börja fungera som normala människor medan jag försöker måla målarbok utan att vinna. Men jag tål inte de tomma ytorna vill att de ska fyllas så snabbt som möjligt, sluta cirklar.

Det handlar inte egentligen om att det är bråttom utan något annat i mig som jag inte lyckats gräva upp än. Men jag vill ha hjälp med det. Det verkar tungt och otympligt så man behöver nog vara fler än en för att få upp det. Vill lägga det i solen och titta på det i dagsljuset från alla håll. Det är nog fult men lite vackert på ett sorgligt sätt. Lite att varför ansträngde du dig så mycket för att växa och bli större när ingen ville ha dig från första början och stackars DIG som burit runt på det där i alla år. Det måste varit tungt.

Det knakar i ryggen när jag andas in och jag har inte haft en drömlös natt på flera veckor. Det var läskigt att ta svamp och kan inte meditera längre. När jag lagar mat måste allt gå snabbt och jag vill dammsuga mitt rum men orkar inte inte ens när jag burit in dammsugaren i rummet kvällen innan och den bara står där och väntar på att få sättas igång.

Alla känslor är plötsligt för stora för min kropp igen. Det sväller och svämmar. Över. Ena foten i slutet av kärleken jag trodde skulle bli min sista den största den enda. Andra foten i det som vuxit i mig ostoppbart. Det har aldrig känts såhär förut. Jag har aldrig varit såhär rädd. Försöker vända dig ryggen försöker skrämma med kyla och värme försöker få ut dig ur min kropp för du genomsyrar mig, äger mig ÄR MIG. Jag saknar dig HELA TIDEN. Allt du gör är viktigt

Vrider och vänder mig ut och in för att hitta ett sätt att vara i oss som inte får mig att tappa andan. Det borde vara omöjligt att älska någon så här mycket.

Om inte du också är rädd kommer jag aldrig våga. 

 

 

Jag blir ett barn med dig och jag stormar.

Jag vet inte vem du är och jag vill inte veta.

Korsar armarna över bröstet när vi pratar.

 

Du kommer lämna mig i regnet. 

 

 

mättnad

Försöken att fylla förstör mig till slut

Det finns inget lugn i den här sortens mättnad

Utan substans söker lyckan sig ut

Rinner långsamt ur krampande fingrar